BOMÄRKEN FÖR SLÄKTER OCH GÅRDARI TORNEDALEN
av Erik Kuoksu (2005)
uppdaterad 15 september 2006
Obs:
Denna sida är under uppbyggnad... Rättelser och nytt material mottas
med glädje!
Om flera släkter har använt identiska bomärken har jag vanligen
använt en och samma fil på olika ställen.
Med andra
ord kan filamnet och släktnamnet skilja sig åt, utan att det är
fråga om fel bomärke.
BOMÄRKEN UPPSTÄLLDA SOCKENVIS:
Övertorneå, Korpilombolo & Turtola
ÖVRIGA UPPSTÄLLNINGAR:
OM DETTA ARBETE
Denna lista över bomärken från Tornedalenhar varit en ren njutning att sammanställa; bomärken är dels mycket vackra, dels har de ett ännu, i vårt land, outnyttjat värde som symboler för släktsammanhållning, "logotyper", eller dekorativa element i största allmänhet.
Listan upptar bara sådana bomärken, som kan knytas till släkter eller gårdar, inte de monogrambomärken som troligen imiterade prästerskapets monogramsigill, och blev populära vid 1800-talets början. Dessa monogrambomärken, som vanligen bestod av bomärkesinnehavarens initialer (t.ex. HE, HEP, HES, HN, HEN, HESN osv. för en Henrik Eriksson Niemi, eller GA, GAD, KAT osv. för en Greta Andersdotter) var personliga, och ärvdes alltså inte inom släkten på samma sätt som de egentliga bomärkena. Dessutom utformades de ofta olika varje gång de användes; det var bokstäverna som bildade namnet, och inte utseendet som var det viktiga.
Monogrambomärkena blev vanliga i Jukkasjärvi och Karesuando tidigt på 1800-talet; i Pajala något senare, i Övertorneå ännu något senare, och i övriga socknar hann de egentligen aldrig bli populära, innan man slutade använda bomärken vid 1900-talets början.
Denna lilla sammanställning av några hundra bomärken från Tornedalen är på intet sätt komplett; de flesta gårdar eller släkter som har funnits i Tornedalen före 1800-talets början har haft ett eget bomärke, och förvånansvärt många finns, på grund av att de även användes som underskrifter istället för namnteckningar, bevarade i olika dokument. Man kan se detta arbete som ett smakprov på ett nära nog oändligt material. Från Jukkasjärvi och Pajala socknar är materialet överväldigande stort, tyvärr är de flesta bevarade bomärkena från dessa socknar från 1800-talets mitt, då man i dessa socknar redan i stor utsträckning övergått till att använda sig av monogrambomärken. För Övertorneå, Muonio, Enontekiö, Hietaniemi och Karl Gustavs socknar är materialet mer sparsamt, vilket i ännu högre grad gäller för Karesuando. Bomärken från Nedertorneå har varit mycket svåra att hitta efter 1600-talets början.
Jag vill betona att de bomärken som förekommer i denna lista på intet sätt är några allenarådande varianter av olika släkters bomärken. Tvärtom kunde samma släkt ha flera olika, sinsemellan mycket olika, bomärken. Urvalet har dels styrts av vilken bomärkesform som förefaller ha varit vanligast, dels av estetiska skäl - för syftet med detta arbete är främst att folk skall upptäcka sina egna släkters bomärken och börja använda dem! Bomärken i källorna är ofta skrivna av personer som inte var vana vid att hålla en penna, så de kan ibland vara mycket otydliga och öppna för olika tolkningar. Jag har därför renritat bomärkena på det sätt som jag har antagit har varit tecknarens intentioner... Rimligtvis har jag tolkat en eller annan linje fel.
VAD ÄR BOMÄRKEN?
Bomärken är tecken, bildade av raka eller böjda streck, punkter, ringar och andra former, som avser att representera släkter, personer, gårdar, eller geografiska enheter. De användes ursprungligen troligtvis för märkning av varor, föremål och annat, men de kom redan under medeltiden även att användas som underskrift när man upprättade dokument, eller graverade på sigill. När de förekom på sigill var bomärkena vanligen inskrivna i sköld, något de lämpar sig utmärkt för. Dessa teckens utformning, som är ganska likartad över hela Nord- och Östeuropa, antyder att de ursprungligen var tänkta att skäras eller ristas in i trä (något de också ofta användes till i praktiken - det gamla bondesamhället var verkligen en värld av trä!); de har därför fått en klar och tydlig utformning.
Regelrätta bomärken är till sin karaktär ärftliga; hur de ärvdes varierar från plats till plats. För Tornedalens räkning kan man generellt säga att bomärken ärvdes från far till son, samt att de även ärvdes med gårdar; övertog någon en gård genom giftermål eller köp, övertog han också vanligen gårdens bomärke. Bomärkena förekommer i många olika varianter; varje släktmedlem kunde fritt variera släktbomärkets grundform. Detta var en nödvändighet; annars hade olika släktmedlemmars bomärken, t.ex. om de var inskurna på verktyg, inte kunnat skiljas åt, och verktygen hade förväxlats. Detta faktum ledde till att bomärkena inom en släkt förändrades över tid, och att vissa släktgrenar antog helt nya bomärken.
BOMÄRKENS ANVÄNDNINGSOMRÅDEN IDAG
Ofta har bomärken i vårt land setts som något som hör till en förgången, omodern tid, och avfärdats som "något analfabeter klottrade ner istället för namnteckning", men faktum är att även många personer i Tornedalen, som bevisligen var skrivkunniga, ofta valde att använda sitt bomärke hellre än att skriva sin namnteckning. I andra länder åtnjuter bomärken ännu ett stort anseende.
I Tyskland var det inte ovanligt att förmögna borgarsläkter ännu vid 1900-talets mitt använde sina gamla bomärken på samma sätt som andra släkter använde heraldiska vapen; målade på porslinsserviser, graverade på tjänstefolkets livréknappar o.s.v. Och i Polen har åtskilliga gamla adliga ätter inget vapen, utan använder sig istället av bomärken, inte nödvändigtvis inskrivna i sköld. Även en hel del polska städer använder sig av bomärken i sina vapen.
Mitt förslag till alla är att söka efter sin släkts gamla bomärke, och använda det i de sammanhang där det passar. Om du startar ett bolag, använd inte någon banal reklambyråskapad logotyp, utan det bomärke du har rätt till; använd det på brevpapper, visitkort, klackringar. Teckna upp det och häng det på väggen, måla det på stuggaveln… användningsområdena är oändliga, om viljan finns.
